*

Alldeles för länge sedan jag delade med mig av mina vardagstankar, men tillskillnad från många andra skribenter av liknande art har jag ett liv vid sidan av Internet.

Har varit mycket resande för min del de senaste månaderna, kom hem från Czech Republic igår och ikväll bär det av till Mallorca Magaluf.

Under föregående vecka Bl.a. Tillbringade jag en dag sittandes på ett tåg som gick från ena kanten av Tjeckien till den andra..  Saken är den, att detta fordon uppfyllde kriterierna att benämnas tåg endast för att det (faktiskt) åkte på räls. Då jag sovandes i en cupé med en luftfuktighet motsvarandes Amazonas djungel, vaknar upp av att det sprutar vatten i mitt ansikte från det stängda fönstret jag lutar mig emot inser jag att jag inte heller är ensam i cupen längre..

Mitt emot mig sitter ett medelålders par och bredvid mig en äldre man...  Då jag inte längre lyckas somna om tvingas jag istället till att betrakta dessa medresenärer under de sista timmarna.

Paret sitter och diskuterar viktiga ämnen som vilka filmer de sett och inte sett .  Inget fel på temat men illa nog så är konversationen  mindre rolig och övergår senare till att vara fatalt olidlig. Varför? För att dessa individer led av samma sort av “tänka-högt” demens som övriga halva världen.

Var och varannan mening löd: “Vad var det jag tänkte på?!” eller “Vad var det jag skulle säga?”...

(Är det en konsekvent fråga att ställa i en dialog? Vem f*n kan veta vad du tänkte eller inte tänkte om inte du själv?! Onekligen kan det hända vemsomhelst att man tappar bort det man hade på tungan, men då är det kanske lämpligt att svälja det och försöka erinra sig en stund innan man gapar. )

Efter en stund dyker konduktören upp och  ska kontrollera att vi gjort rätt för oss och införskaffat biljett. Då var det istället dags för raketforskaren bredvid mig att ta plats på scenen. I biljettstämplar vevan ställer han frågan
“-Är det här tåget till Prag?”

(Visserligen var det tåget till Prag, men vem sätter sig på ett tåg och åker i två timmar utan att vara säker på vart det är på väg? Sådana tillfällen är prima skapta till att vrida på huvudet och säga “ehm Nee, det åker till Warszawa” Trist nog ställdes denna intelligenta fråga ej till mig utan till konduktören som nu räddade mannen från en propp. )

Så kan det va, alltid lika trevligt att resa runt i världen.