*

En del personer är mer begåvade än andra när det handlar om att kommunicera med övriga världen, det är något jag får bekräftat hela tiden då jag vistas med X-antal personer utöver mig själv. Ska belysa ett par (för min del) typiska situationer som jag ständigt utsätts för:

 

1. Folk som alltid ska försöka få din uppmärksamhet trots det att du står och pratar med en annan person, istället för att vänta tills du är klar.

 

Okey att detta beteende förekommer hos dagisbarn, men i mina ögon är det helt j*vla IG när man är 15 + att inte klara av att vänta max 2 min på att den andre pratat klart. Står jag och pratar med någon tycker knappast jag eller den andre att det är trevligt med någon som står och stressar på . . .

 

2. Folk som alltid ska fylla i ord/berättelser åt dig när du berättar.

 

Ja, i vissa situationer är det självklart rätt om den andre inte hittar ordet den söker, men i många fall är det snarare så att man knappt vågar stanna upp för att andas då någon direkt passar på att slänga in ett ord eller istället ta över helt. Samt hur många roliga historier blir inte förstörda av att du börjat berätta för att sedan någonstans i mitten bli ”Om babblad” av någon som hört storyn innan…

 

3. Folk som alltid tar tusen år på sig att berätta något så trivialt som vad de åt till frukost.

 

Att sitta och lyssna spänt på att få höra poängen i något som i grund och botten saknar poäng, är inte så skoj. Speciellt inte när det tar väldigt lång tid och personen slingrar sig likt en förlamad orm runt och runt subjektet istället för att från början berätta enkelt och konkret det man vill få fram.

 

3.1  Folk som börjar en mening med, ”får jag fråga en sak?”

 

Bara det var ju en fråga i sig! Sen tänk själv, hur ofta händer det att man svarar, nej?! Återigen är man tillbaka på det här småbarnsstadiet, där det först sker en lååång process innan man tillslut kommer till den huvudsakliga frågan:

 

T:           -”Farbror Melker?”                               

FM:       -”Ja?!”

T:           -”Vet du en sak?”

FM:        -Nej?!

T:            -”Jo, bla bla…..     

 

 

4. Folk som alltid börjar en mening med ”Öhh”… 

 

Min kapten brukar snabbt trycka dit att ”Nej, det finns ingen jävla Ö här, då får du söka till marinen.”  Visst har han en poäng, bespara andra problemet med att du inte kan tänka tyst. Ingen är felfri och det händer alla att man fyller ut med ett ”öh”, men samtidigt finns det en fin gräns på vad som är rimligt och när någon ringer dig och samtalet till 50 % består av massa ”öh:n” kanske det börjar bli dags att  reagera…

 

5. Folk som är helt oengagerade när du pratar med dem, aldrig ser på dig eller har ögonkontakt.

 

Ja, vi har ju i Sverige ett prakt exempel på det här. Alla ni som någon gång tittat på programmet Efterlyst vet att det finns mysigare saker att titta på, en när Leif GW Persson står och analyserar vilken kaliber som användes vid ett värdetransport rån för 3 år sen… Nej, överhuvudtaget är det inte så trevligt med folk som aldrig ser dig i ögonen utan istället flaxar runt med blicken eller ser ut att vara på väg att somna mitt under samtalet.

 

Finns egentligen miljoner andra små saker man kan haka upp sig på men känner inte att jag orkar med mer nu, är inte omöjligt att det finns ett par som kommer att känna sig träffade i hjärtat av det här inlägget och ja, livet är hårt. Samtidigt så är det ju inte omöjligt att det leder till något positivt *