"Nya censuren i moderna kulturen?"
Det har blossat upp en debatt i medievärlden på alla hörn och kanter gällande den kommande ”IPRED-lagen” som planeras träda ikraft i april nästa år. Lagen ska fungera som nästa steg i kriget mot de elaka närpiraternas verksamhet. Nedan följer en definition på vad lagen innefattar:
”Så ska lagen fungera i praktiken:
1. En rättighetsinnehavare – exempelvis ett skiv- eller filmbolag – får kännedom om att fildelning sker från en viss IP-adress.
2. Rättighetsinnehavaren dokumenterar fildelningen och IP-numret.
3. Rättighetsinnehavaren väcker talan mot den misstänkte fildelarens internet-operatör i domstol (tingsrätten).
4. Internet-operatören får yttra sig till domstolen.
5. Om rättighetsinnehavarens bevisning anses tillräcklig tvingas internet-operatören att lämna ut information om vilken person som står bakom IP-adressen (vem som tecknat abonnemanget).
6. Rättighetsinnehavaren kan sedan ta kontakt med personen och kräva att fildelningen upphör eller väcka talan mot personen – alltså kräva ersättning i domstol. ”
Källa: ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3758210.ab )
De fattiga stackars artisterna/skådespelarna har tagit tillfället iakt och återigen dragit igång sin ”tycka synd om oss” kampanj. Redan så har 37 artister snabbt visat sitt intresse och ställt sig bakom förslaget. Samtidigt som de bemöts av kritik från andra håll. Denna eviga karusell börjar tära på krafterna med skivbolagens påstridiga prat om sin rätt att få betalt för sitt arbete, som i sin tur bemöts av folkets kritik mot att det kostar mer än det smakar.
För er är det här säkerligen ingen överraskning då det suttit uppe på agendan ändå sedan -99 då fildelningsprogrammet Napster kom.
Men hur ska man göra för att komma tillrätta med det hela? Ska det hårdras kan det lika gärna ses som att alla som dagligen postar klipp från youtube, tar bilder från google och citerar en tidning utan att hänvisa sin källa begår ett brott, eftersom jag misstänker att de ofta inte ”betalat” upphovsmannen för sitt brukande av materialet i fråga. Någon som kan uppskatta hur många det rör sig om?
Det finns många andra omkringliggande faktorer som också bör uppmärksammas, Anna Troberg skriver i sin blogg:
”Och har han och de andra skänkt en tanke på vad IPRED innebär i integritets- och rättssäkerhetssynpunkt? Det är långt mycket viktigare än diskussionen om vem som får betalt eller inte. Pengar spelar liksom inte så stor roll när vi förlorar våra grundläggande rättigheter.”
… eller som Oscar Swartz skriver…
”Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation."
Ja, sånt är livet, precis som min löjtnant sa under en övning i närstrid då det kom till en situation då en snubbe blev bländad:
”-GRATTIS! Solen är där och kommer alltid vara… ska du lägga dig ner och dö nu?”
Man kan ju fråga sig själv när man gång på gång läser om dessa giriga personers rädsla för hatmail samtidigt som de i samma veva själva pekar på andra som den ständiga boven i dramat. Skulle vi sitta och kalkylera på vad dessa drar in netto enbart för konserter och T-shirt försäljning så täcker de sannolikt i många fall gott och väl summan som en vanlig ”Svensson” drar in per år. . .
__________________________________________
Dagens WTF: I tidningen SLITZ under uppslaget ”Tjejpanelen” har en läsare skickat in, och fått följande fråga publicerad.
”Hej! Jag har läst sexsidorna i Slitz i flera år men aldrig fått svar på hur man som skille ska bära sig åt för att skicka hem sitt one night stand dagen efter. Jag är nämligen sjukt dålig på det, och ibland har det gått så långt att de stannat till middagstid dagen efter.”